1999. juli 10. dog Dr. István Túri vid 66 års ålder, den mest kända mästaren och läraren inom grönsaksväxthusodling.
Han föddes den 7 december 1933 i Cegléd. Han gick både grundskola och gymnasium i Cegléd och tog studenten 1952 vid Kossuth Lajos-gymnasiet. Vid Trädgårds- och Vinodlingshögskolan tog han examen 1957, och från 1958 gjorde han hela den obligatoriska akademiska karriärstegen vid Trädgårds- och Vinodlingshögskolan, senare Trädgårdsuniversitetet, från vetenskaplig assistent till docent. På egen begäran gick han i pension vid 60 års ålder, 1993.
Från bildandet (1990) var han forskningschef vid PRODUKT Kutató, Fejlesztő, Termelő Kft. och fram till sin död den intellektuella ledaren för förädlingen av paprikasorter och fröproduktionen av de framtagna hybriderna.
Han inledde sin vetenskapliga verksamhet under handledning av professor András Somos. På grundval av sin avhandling från 1962 om kartläggning och analys av grönsaksodlingsområdet i Nagykőrös fick han sin doktorsgrad vid universitetet.
Som sitt första forskningsuppdrag undersökte han möjligheterna till grönsaksodling på mager sandjord utan stallgödsel. Bland de tekniska frågorna förknippas med hans namn den trädgårdsmässiga användningen av plast, utvecklingen av bärande konstruktioner för olika anläggningar, utarbetandet av värmesystem, utvecklingen av olika typer av ventilations- och bevattningsmetoder, framtagandet av flera varianter av dubbeltäckning, projektering av uppvärmda och ouppvärmda anläggningstyper och inte minst metoden med vattenridå.
Tillsammans med sina medarbetare utvecklade han både vandrande och stationär användning av ouppvärmda anläggningar, samt en- och tvåstegsutnyttjande av uppvärmda anläggningar, och de undersökte möjligheterna för höst- och vinterodling i växthus. Genom att ta in nya sorter och sorttyper i odlingen och genom att införa nya odlingstekniska metoder skapade han också bestående värden.
Om vi även tar hänsyn till de ekonomiska resurser som stod till buds var han med all sannolikhet fram till idag den mest framgångsrika ungerska paprikaförädlare. Utöver antalet godkända och anmälda sorter och hybrider (21) vittnar framför allt deras bruksvärde om detta. Även den än idag mest populära vita växthuspaprikan i vårt land (HRF F1) bekräftar den enastående känsla han hade när han planerade korsningar och valde föräldrastammar. Dessutom har man under hans ledning bland annat förädlat sorterna Hó F1, Pritavit F1, Kaméleon F1, Velence F1, Titán F1 samt sortkandidaterna Bajnok F1 och Kápia F1. Även det förädlingsmaterial som han samlade in tillsammans med sina medarbetare är betydelsefullt och kan bli en garanti för att hans livsverk kan fortsätta. Under hans ledning utarbetades också en särskild metod för hybridfröproduktion, som även fick patentskydd och blev grunden för verksamheten inom hybridfröproduktionen.
Dr István Túris mångsidighet framträdde tydligast genom hans forskning inom konstitutionsbiologi. Det var han som införde begreppen långsam, medel och snabb tillväxttyp, fastställde villkoren för hur de uppkommer och möjligheterna till hur de kan förändras. Han kunde redan i ett mycket tidigt skede upptäcka förändringar i växternas utveckling. De teknologiska modifieringar han föreslog i sådana situationer visade sig i de allra flesta fall vara riktiga. Lektor Túri undervisade både universitetsstudenter och praktiserande trädgårdsmästare, och hans föreläsningar var oftast mycket åskådliga, humoristiska och djupt imponerande.
Även organiseringen av synkron rådgivning inom fackområdet förknippas med hans namn; redan i slutet av 1960‑talet och början av 1970‑talet höll han kurser i Soroksár. Han organiserade flera utställningar vid Trädgårdsuniversitetet. De mest kända var utställningarna kombinerade med konferenser om paprika-, melon- och gurkodling. Den fröbörs han drömde fram arrangeras sedan 1981 varje år till full belåtenhet för grönsaksodlarna och fröhandelsföretagen.
Hans facklitterära verksamhet präglades av strävan efter begriplighet och av beskrivning och förmedling av praktiska grepp. Han publicerade över hundra populärvetenskapliga artiklar, huvudsakligen i tidskriften Kertészet és Szőlészet. Hans böcker om odling under plast var också omtyckta. ”Kertészet fólia alatt” (medförfattare: Béla Fodor) var den första jordbrukstekniska fackboken som sålde mer än hundratusen exemplar. Han tilldelades kvalitetspris för den. Över detta, liksom över den arbetsförtjänstorden han fick för sitt livsverk, var han alltid stolt.
Under de senaste 10–15 åren kännetecknades hans texter också av en mer filosofisk ton. Detta illustreras av hans böcker ”Növényalkat” (möjlighet och begränsning för att öka skörden) och ”Az élet korlátai” (som sammanfattar de mänskliga aspekterna av konstitutionsbiologin). Han påbörjade också arbetet med en bok som gav sig ut på vandring i andevärlden, gudarnas värld. Han talade ofta om den och hade en stark önskan att avsluta den, men det hann han inte. När man frågade om hans vetenskapliga verksamhet och publikationer svarade han oftast: ”Jag förringar inte antalet böcker, nya sorter, patent, utmärkelser och vetenskapliga titlar, men jag anser inte att det är det viktigaste, därför ägnar jag mig inte åt siffror. Inom facket anser jag bara den verksamhet viktig – bland det nämnda och utöver det – som för trädgårdsodlingens sak framåt.”
I sitt organisatoriska arbete behövde han uthållighet och ibland envis envishet, annars hade han inte kunnat skapa försöksfältet för Institutionen för grönsaksodling. Än idag vittnar många byggnader, konstruktioner och plasttäckta anläggningar vid försöksanläggningen i Soroksár om hans outtröttliga organisationsarbete, hans sökande efter nytt och hans idérikedom.
Han brydde sig också mycket om sina en gång så många medarbetare. För kvalitetsarbete ansåg han flera krav viktiga: förklara, låta skriva ned, kontrollfråga, utföra, kontrollera. Han ogillade slarv, nonchalans och lättja, men uppskattade kampvilja och målmedvetet, värdeskapande arbete. Han respekterade också de medarbetare och kollegor som upptäckte det nya och stödde det även om det inte var de som först hade lagt märke till det.
Han brukade flera gånger säga att om han fick en allsmäktig trollstav skulle han åtminstone göra tre saker: avskaffa alla odlingsanläggningar med plasttäckning under en vecka för att därigenom visa vilken viktig roll de spelar för vår dagliga grönsaks- och fruktsallad samt användningen av prydnadsväxter; visa de möjligheter kopplade till slutna utrymmen som vi hittills ännu inte utnyttjat; och ”inte bara för en vecka utan för alltid avskaffa sjukdomen med mästerligt formulerat innehållslöst prat byggt av meningsfulla ord och meningar”, som han uttryckte det.
Fel och misstag hade han, som alla andra. Då brukade han säga: ”Ingen av oss är en ängel.” Han översåg också sådana mindre eller större snedsteg och misstag hos sina medarbetare, så länge han inte upptäckte illvilja eller avsikt bakom dem.
När han gick i pension höll han inga banketter eller högtider, han tog farväl med några få ord, och kanske var hans sista mening: ”Jag skulle gärna vilja tjäna trädgårdsodlingens sak under lång tid till!”
Tyvärr kunde denna önskan inte helt gå i uppfyllelse. Nu lever han bara vidare i sina sorter, sina texter och sin anda.
János Gyúrós